Tullen var beredd i Wroclaw. Det var lite ängsligt en stund men den store killen höll den lilla kvinnan i schack så det otrevligaste var nog inte värre än att hon väste "våtts jårr pöpuss her" medan hon fingrade otåligt på sina blå gummihandskar.
Bussen har nummer 406 och det kostar 2.40 zloty att åka med till ändhållplatsen vid järnvägsstationen. Det måste vi göra blev vi tillsagda. Det borde vi inte ha gjort märkte vi. Vi fick gå tillbaka en bit för att hitta hotellet vid gamla torget.
 |
| Vy från rummet. Det är inte torget som syns. Det är kyrkan som står på torget. |
Onsdag var öppen träningsdag så det var ingen brådska med någonting, skulle ju bara genom utrustningskontrollen och skjuta lite, så vi knallade iväg mot skjutbanan med tre papper från google under armen. Inga större bekymmer mer än att vägen är lång, över 7 km, och byter namn flera gånger, vilket google inte har en aning om. Kort frukost på McDonald´s efter ungefär halva vägen. Fann banan och gick in. Jag blev snabbt hänvisad till luft banan medan Matte fick en guidad tur runt faciliteterna. Fin luftbana. Tämligen lättskjutet.
50 meters banan ligger i en nybyggd hall. Murbruksdamm ligger kvar på toalettstolarna, inga klockor på väggarna och inga papperskorgar. Kanonfräscht alltså. Elektroniska tavlor från SIUS och hur mycket ljus som helst. Det gick inget vidare att skjuta fripistol. Siktet är inte rätvinkligt. Ljuset klibbar fast på sikte och korn. Till slut blev det ett par godkända serier och vi gick för att söka oss något att fika. Det gick inget vidare. Närmaste möjlighet är restaurangen i hotellet bredvid och där fanns inget mer än kaffe och te eller mat. Wienerbröd eller dylikt fanns det inte ett spår av. Medan vi sög på våra koppar kom det iallafall en människa med ett fat limpskivor och pålägg. Lite onödigt stort och de tog betalt för allting.
Snabbpistolen gick bra. Och medan jag roar mig med det får Matte reda på att torsdag är officiell träningsdag och att hela snabben går på fredag efter fripistolen. Något slags försök att synka med tävlingarna i Munchen. Luft på lördag som tidigare bestämt. Technical meeting 18:00 i kväll. Efter att ha degat på banan till 17:30 sägs det vara framflyttat till imorgon och vi går till hotellet. Kan ha tagit spårvagn nummer 3 men det gör vi inte. Handlar förnödenheter på carrefour bredvid McDonald´s eftersom vi har ett lägenhetshotell med komplett köksutrustning.
Torsdag. Officiell träningsdag. Snabb 10:40. Har mer Biathlon Polar än jag behöver så jag provar med dem. Det går skitdåligt. Smäller fruktansvärt. Det har jag inte märkt förut, men det var något år sen jag sköt med dem sist. När jag byter till Norma 2 börjar jag träffa i tian och jag tror nog att jag hängde med Bondaruk rätt hyfsat på slutet. Sitter och degar på banan, kan ej annat, till 14:30 då jag ska skjuta fri.
Det är mycket besvärligt med ljuset. Siktskåran vidgas och dras ihop några gånger, jag försöker sikta lägre ner i trävirket men där går det inte heller. Hela tiden går åt utan att jag får någon som helst koll på vad jag ska göra. Matte som studerar spektaklet säger de flesta av de lite äldre skyttarna har problem. Vi bestämmer oss för att strunta i technical meeting till förmån för sömn eftersom jag ska tävla 08:00 på fredag.
Klockan 6 släntrar vi i maklig takt från kammaren för att vara på banan i lämplig tid. Värmer upp och står i preparation room i 30 minuter och börjar tävlingen i tämligen god form. 14 provskott. I princip har jag 2 träffbilder, en hög och en låg, båda är breda. I min enfald hade jag hoppats på att man kanske skulle ha vant sig efter 2 träningstillfällen men så enkelt är det inte. Ljuset är klibbigt. Tavlan dras ut när jag sänker kornet och pricken trycks ihop och lyfts när jag höjer det. Liknande grejer händer i sidled för där har jag en stolpe. Siktbladets kanter är mer eller mindre vågformiga. Någon gång måste jag ju ändå gå över till match så jag gör det.
Inget blir bättre. Jag har absolut ingen somhelst aning om vart det tar men försöker korrigera med siktskruvarna när missarna börjar sitta på samma sida. Det verkar inte hända något. Därefter händer det jättemycket, men ifall det beror på siktet kan jag inte säga. Helt säkert är att sidoskruven plötsligt är tvärstum. Träffbilden blir aldrig det. Jag bryter.
Efter 5 timmars väntetid blir det dags för snabbpistol. Kunde jag ju ha struntat i. Vitsen med att skjuta snabb är ju bara att få igång kroppen och nu gick ju grejerna i fel ordning. Det hällregnar ute och är kallt i hallen. Ingenting känns okej, men jag har gosat med puffran nästan en timme i preparation room och känner att jag har grepp om den och hyfsad tidsuppfattning. Men det var innan jag av någon anledning blev nervös. Hela kroppen blev ostyrig och dessutom kände jag mig fysiskt klen. Orkade inte med helt enkelt. Sköt 2 bommar. Tavelbommar alltså, inom tiden. Andra halvan gick lite bättre, då jag inte viftade i onödan mellan "load" och "attention"( de läten som skulle betyda det). Sparade kraft där och orkade lite mer, men i slutändan var det ändå uselt. 518 poäng tror jag men det kan vara fel. Sist. Det var ingen trevlig Janne som lommade därifrån.
Även om snabbpistol bara är roligt.
Lördag 09:00. Luftpistol. Här är ljuset och skärpan perfekt. Men eftersom jag på senare tid har märkt att det blir högre poäng senare i matchen provar jag att utöka provskotten för att se hur det funkar med lite tävlingsstress. 25 provskott. Då har jag hunnit med att göra de dåliga skott som alltid kommer omkring 13:onde till 18:onde skottet. De var inte så dåliga. Matchen börjar med en 97:a. Sen en 95:a. Ungefär då märker jag att jag blir darrig och instabil. Svag och orkeslös också. I 3:je serien börjar jag glida med hela armen åt vänster så det blir både en 7:a och en 8:a på det viset. 91. Efter det blir jag jag lite stärkt av den hastigt uppflammande affekten och gör 97 och 95 i rask takt med många korta pauser. Jag tror det sämsta skottet i de två serierna var en 9.8. Tar tre korta pauser i sista serien och är sist kvar på banan då det är 6 sekunder kvar. På 569 poäng blev jag 13:de man. Med 2 poäng till hade jag varit klar för final.
Vad har jag lärt mig av det här?
Fripistol. Möjligheterna för mig att ha med utprovad ammo var lite väl begränsade. Det blir så när man flyger kors och tvärs och aldrig kommer hem eller till en handlare med ett sortiment. Det var oundvikligt nu.
Jag måste införskaffa fler filter till glasögonen. Inte för att jag vet om det hjälper men för att något måste provas.
Luft. Variolens funkar fortfarande. Den var med på fri också men det var mycket annat där. Den gör skärpa och ögat blir mindre ansträngt och träffläget kryper inte omkring så mycket som det gjorde tidigare. Den är ju ny fortfarande men jag tror det är så. Det är också möjligt att den kan hålla nere antalet provskott. Det skadar inte att man har tid med pauser, som jag tidigare har undvikit pga träfflägesförflyttningar.Vad som inte funkar är fortfarande att avfyringarna dröjer med lite nervspänning. Ska fortsätta med "snabbträning" för det. Orkeslösheten bedömmer jag som resultat av en temporär bacill. Mycket väntan. Mycket flygning. Något sånt. Jag är skitstark egentligen.
Vad som verkligen fattas är matchträning. På en relativt hög nivå. Jag har ingenting emot att få stryk så länge jag inte skjuter dåligt själv. Men det kostar på något gruvligt att få det. Grejen är inte att jag lägger av för att jag vet att skytten bredvid knappast gör mer än 520, men jag är inte nervös på rätt sätt då, ej heller riktigt motiverad. Disciplinen blir lidande. Jag måste ha möjligheten att lära mig att få iväg ett skott även om jag är mer spänd än på träning. Nervös måste bli ett normalstadium. Det krävs matcher med motstånd för det.
Nu har vi fått inbjudningar från olika håll om att träna och tävla med respektive länders yttersta elit, så det kan ju vara nåt, men nu är man ju ändå inte helt oberoende av ekonomi även om många verkar tro det, så....
 |
| Öppen träning. De yngre gentlemännen från Ukraina till höger i bild blev sedermera 1:a och 2:a. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar