Träning och tävlingar.

Förkylningen är väck! Ok tänker jag och tror det är dags att träna. Så långt är allt rätt. Då drar man på fys, eller det räcker med lite så blir skillnaden stor, och så försöker man dra på sig lite matchvana. Det gör man på tävlingar. Så Reg-M i Karlstad kom först. Fast på mästerskap är det väl blodigt allvar? 
Jo. Det är ju så här, att även om du är utanför din egen region så är det den första matchen av de du eventuellt gör som gäller. Reg-mästare blir man inte utanför sin egen region. I Karlstad, tänkte jag, finns medelvägen mellan avstånd och hyfsat motstånd. Så tänkte Johannesson också. 
Karlstad har Sius tavlor. Nytt system. De är himla stolta över sin investering. Jag har hunnit skjuta på dem ett par gånger tidigare, så jag vet att det är ett rent h-e. Efter lite system-krasch och en stunds försening är matchen igång. Det tar hyfsat. Siktbilden är bedrövlig för  ljuset i tavlan är för starkt och/men Johannesson är 2 poäng före vid 40 skott. Och Matte säger att jag är svag. Så en gatt ju gasa, och jag slutade med 565. Serierna har jag inte i huvudet och de finns inte i resultatlistorna heller. Ej heller Johannessons, som för övrigt hette Joel för att namnen från föregående start, eller nåt, inte gick att byta ut. Jag vann matchen, 2:a och  regionsmästare blev Magnus Palmgren på 563. Johannesson blev 3:a på 562. Det finns endast foto på slutresultatet från match 1.

Så vi tog en träningsmatch på det. Jag kör gult filter. hade orange förut och gången före, eftersom det var bäst då, men det händer grejer i mina blå. Börjar med 97 och mittensvackan kommer tidigt så det blir 3 92:or i rad, och Johannesson, heter något annat nu, leder vid 40. Jag provar att lägga fokus på det jag skulle träna på, och slutar med en 96:a tajt som en uggleröv och en nästan lika fin 99:a. 568. Vann.

Ludvika, Reg -M. Dagen efter. Vårt. Det gäller titeln. Fika ingår i start avgiften. Nä, det var inte det som sänkte.
Blev bara orkeslös, Johannesson 2 poäng före vid 40. Exakt lika vid 50. Då sket vi ner oss. Han sket ner sig lite mer. Titeln gick till Daniel Johansson, trots hans poängavdrag för ett smärre regelbrott. Hem och tränar duell istället.

På väg till Polen har vi årsmöte i Älvdalen ( alla talar svenska), St.Patrick i Ljungbyhed. En halv dags träningsläger i snabb och fri. Smörgåstårtefrossa (HERREMINJE!)
Färjeresan gick lite guppigt, och det var ett öronbedövande motorljud hytten. Jag sov som en gris. Ungefär som när man ligger bakom ett gammalt rosslande kylskåp.
Efter gränsen öster om Cottbus är det 1,5 timme fartgupp som vanligt. Dumpar Mats och Matte vid hotellet och far för att hämta Pontus vid flyget. Tullen är snäll med honom. Parkeringsmätaren är inte snäll.

Jag och Matte går till banan som vanligt. 6.5 km sådär. Faktiskt ett perfekt avstånd. Josef Zapedzki Grand Prix. Mannen bakom namnet var en tuffing. OS guld i snabbpistol 68 och 72. Det här är en tuff tävling. Fin bana,bra arrangemang och namnkunnigt motstånd. 
PET-träning på gång. En hel massa nya grejer ska testas. Jag har jobbat en kort tid på ett snabbare rakare lyft, jag har fötterna mer isär, huvudställningen har ändrats. Inget av detta har jag gjort förut under tävlingspress,och den nervositet som medföljer. Det går alltså inte. Jag har ingen kontroll alls, för jag blir nervös. Det spelar ingen som helst roll om det funkar när man är ensam, nervositet är förödande. Vad som behövs nu när jag börjar göra mig hemmastad med tekniken är matchträning. Riktig match. Jag kan få stryk på vilken tävling som helst i sverige, men så riktig match som det här blir det ändå inte. Ledsen lommar  jag dän. 

Har inte helt lätt att hitta till favoritpizzerian heller.

Första halvmatchen. Lite kass provserie, och jag är lite frestad att låta mejseln gå varm, men det small ju ändå när kornet låg där hålet blev så jag bidar tid därom. I tävlingsserierna sitter de tre första skotten i samtliga serier. Flytten går tungt mot slutet tack vare fotändringen.

Det här resulterar i att jag får en sen start dagen efter i andra halvan. Tunga snubbar har sovmorgon.
Jag är skitnervis. Min bästa halva utrikes hittills ( förutom en icke rankinggrundande tävling i Norge där jag skrämde Pål rejält, för 5 år sedan). 
Resultatskräck? Jag börjar med att göra vad jag kan för att få ner resultatet till normalkass nivå, sen blir jag frustrerad och förbannad för att jag lyckas med det. Jag får aldrig upp puffran hela vägen, och dessutom inte rätt i sida. Jag har ingen tidsuppfattning och ingen som helst kontroll över fingret. Jag tror att kroppsflytten går automatiskt, och jag tycker att det ser bättre ut när jag gör det än när jag kollar skärmarna efteråt.
+ 6 av skotten i fyrorna är 9.7 eller bättre. De skulle räknas som träffar i en final, och det är hyfsat.

Ny match i morgon.